Många tändsticksfabriker förlitade sig helt och hållet på barnarbete under vissa perioder. En fabrik i Kalmar annonserade efter 100 barn och erbjöd bland annat fria konfirmationskläder för att locka till sig minderårig arbetskraft. Barnen kunde vara så unga som 10 år och arbetade främst med buntning av stickämnen och vid inpackning av de färdiga tändstickorna.
Arbetstiderna i tändsticksfabrikerna var långa, inte ovanligt med 11 timmars arbetsdag. För att inte få alltför mycket kritik kring barnens skolgång hade inrättade en del fabriker egna skolor där barnen kunde få några timmars undervisning varje dag.
Det var mycket hälsovådligt att arbeta med tändstickstillverkning under 1800-talet. Särskilt vid de fabriker som tillverkade fosfortändstickor, den vanligaste tändstickan innan säkerhetständstickan uppfanns. Giftet i fosforångorna orsakade fosfornekros, även kallad käkbrand, där käkbenet förtvinade och tänder föll ur. Även brandrisken var mycket stor i tändsticksfabrikerna. 1875 inträffade en stor brand vid Vulcans fabrik i Tidaholm och 47 kvinnliga arbetare omkom.
Tändsticksindustrin var länge en låglöneindustri, men i slutet av 1800-talet börjar det ske förändringar. Industrin mekaniserades succesivt och maskinerna övertog många sysslor som tidigare utfördes av barn. Under senare delen av seklet blir också den allmänna opinionen mot barnarbete allt tydligare. 1881 bestäms att barn måste ha avslutat sin skolgång innan de kan anställas inom industrin och att arbetstiden för barn mellan 12–14 år inte får överstiga sex timmar.