Svenska Tobaksmonopolet

Det Svenska Tobaksmonopolet bildades år 1915, en tid då Sverige hade stora sociala och ekonomiska problem. 1900-talets början präglades av politiska motsättningar och några av de svårlösta frågorna handlade om allmän rösträtt och hur det svenska försvaret och den nya pensionsförsäkringen skulle finansieras.

Förhandlingar
Monopolet bildades inte över en natt utan föregicks av omkring 14 års diskuterande, utredande och debatterande. Monopolets förespråkare menade att statens behov av pengar ökade ständigt och tobaksbruket var en ypperlig källa till finansiering.

Carl Swartz och Gustaf Boman ingick vid olika tillfällen i monopolutredningen och var välkända representanter för tobaksindustrin. Namnen kopplar vi idag ihop med välkända snusmärken som Röda Lacket och General. 

När första världskriget bröt ut, efter det att riksdagen beslutat om införandet av en allmän pensionsförsäkring, blev det akut att lösa statens finansiering av försvaret och det nya försäkringssystemet. Monopolet blev ett faktum och trädde i kraft 1915.

Starten på monopolet
Tobaksmonopolets första uppgift var att lösa in omkring 65 konkurrerande företag och ett ofantligt stort snussortiment. 103 snusmärken och ett ändlöst antal förpackningar fanns med i den första prislistan från 1915. 

Både första och andra världskriget kom att få en stor betydelse för monopolet. Under det första kriget blev råvarubristen mycket påtaglig på grund av att man hade stora importproblem. Till sist blev bristen så stor att man blev tvungen att införa ransonering. Efter kriget var, av förklarliga skäl, efterfrågan på alla slags tobaksprodukter mycket hög och 1919 når den svenska snuskonsumtionen sin absoluta höjdpunkt. Förbrukningen låg då på 7 000 ton snus vilket ungefär motsvarar dagens förbrukning.

Personalpolitik och personalvård
Under bolagets första fem år var som mest över 5 000 personer anställda. Redan från början fanns en medveten personalpolitik och en prioritet för ledningen var att lägga grunden för ett förtroendefullt samarbete med personalen. Influenserna kom framför allt från England där vissa fabriker och industrier kommit långt när det gällde personalvård av mer social karaktär. Detta gjorde att frågor rörande lön och trygghet under och efter anställningen gavs stort utrymme. Bolaget var också tidigt ute när det gällde sociala försäkringssystem så som pensions- och sjukförsäkringar och uppsagd personal fick både avgångsersättningar och omskolningskurser.

Tobaksmonopolet erbjöd även möjlighet till vidareutbildning vid folkhögskolor. Kurser anordnades av bolaget vid olika kursgårdar och för att stimulera personalen till vidare studier inrättades utbildningsstipendier. Vilo- och konvalescenthem grundades och kunde även användas som semesterhem för arbetarna.

Monopolet var redan från början en kvinnoarbetsplats och därför blev vården och omhändertagandet av de anställdas barn tidigt en angelägen sak. Det startades daghem för de mindre barnen och fritidshem och läxhjälp för de större barnen.

Vid de progressiva brittiska industrierna anställdes s.k. ”wellfare workers” som uteslutande ägande sig åt personalvård. Kerstin Hesselgren, som var s.k. yrkesinspektris, granskades kvinnors arbetsvillkor. Detta ledde till att Herta Svensson anställdes i Stockholm som personalkonsulent, en fabrikssyster, vars uppgift var att verkställa de interna socialfrämjande mål som bolaget ställt upp. Herta Svensson var i tjänst mellan 1916–1947. Senare anställdes även personalkonsulenter vid andra fabriker i Sverige. Tobaksmonopolet kom alltså att gå i spetsen inom svensk industris social- och personalvård. Personalkonsulenterna blev ett instrument och en kraftkälla som kan förklara den omfattning som bolagets sociala verksamhet skulle få.

Avskaffandet av monopolet
I början av 60-talet fattade riksdagen beslut om monopolets avskaffande. Till skillnad från tidigare beslut kom inte initiativet från politikerna utan från bolagsledningen som var drivande i frågan om monopolets avveckling.