Människans bruk av tobaksprodukter kan spåras tillbaka så långt som till slutet av istiden. Under en utgrävning i Utah, Nordamerika, upptäcktes omkring 12 000 år gamla vildtobaksfrön vid en gammal eldstad. Tusentals år senare började människor odla tobak själva i sydvästra och sydöstra USA samt i Mexiko. Bruket spred sig för omkring 500 år sedan till Europa, då spanska och portugisiska sjömän förde med sig tobaksplantor från Karibien och Centralamerika under sent 1400-tal. Dessa resor innebar inte enbart en utveckling av vilka grödor som kom att börja odlas i Europa utan blev även början på den europeiska kolonialiseringen av Amerika.
Munken Ramón Pané kom 1493 i kontakt med föregångaren till snuset på en av dessa resor till ön Hispaniola i Karibien. Han såg då att ursprungsbefolkningens rituella ledare drog upp ett pulver i näsan genom ett gaffelformat rör. Väl i Europa började munkar i Lissabon odla tobaken i sina trädgårdar och använda i medicinska syften. De trodde att den bland annat kunde bota syfilis och cancer.
Jean Nicot som var Frankrikes ambassadör i Lissabon och vars namn Carl von Linné använt för tobakens vetenskapliga namn, Nicotiana, kom att ha stor betydelse för snusbrukets utveckling. På 1560-talet kom Nicot i kontakt med tobaksplantan och blev så begeistrad att han skickade några plantor till Frankrike. Det sägs att när Nicot fick reda på att den franska drottningen, Katarina de Medici, plågades av huvudvärk, ska han ha skickat pulveriserad och aromatiserad tobak till henne med rådet om att dra upp det i näsan. Drottningen följde ordinationen och nysningen som följde ska ha lättat hennes huvudvärk. Med drottningens förtjusning av luktsnuset blev det snabbt mycket populärt i det franska hovet. Eftersom Paris var förebilden för alla europeiska hov dröjde det inte länge förrän luktsnuset spred sig till resten av hoven i Europa.
Tobaksbruket nådde tillslut även Sverige. Den tidigaste noteringen är från 1601, då tullen i Stockholm antecknade att tobak och pipor förts in. Första gången snus nämns i landet är 1637 i ett tulldokument, då luktsnus fördes in från Borgå i Finland.
Under 1700-talet blev bruket av luktsnus ett måste bland aristokratins damer och herrar och snuset förvarades och visades upp i en snusdosa. Luktsnusets dosor blev betydelsefulla sociala markörer som hanterades med noga reglerad elegans. Helst var de små mästerverk av guld, silver eller andra ädla material och de blev snabbt populära gåvor.
Under 1700-talet fanns det tillverkare av luktsnus på åtskilliga platser i landet, bland annat i Göteborg, Eskilstuna och Norrköping. I slutet av århundradet tillverkades 58,4 ton luktsnus i Sverige.
Den franska revolutionen innebar slutet för den överklass som använt det traditionella luktsnuset. Under Napoleon, som var storsnusare, fick snuset ett tillfälligt uppsving men efter hans fall blev det omodernt, kanske till och med politiskt äventyrligt att hålla fast vid snusandet. Luktsnuset kom ur modet och borgarståndet, som nu kom till makten, började röka cigarrer. Kvinnorna, som tidigare brukat tobak i form av luktsnus, gick över till kaffe- och sockerkonsumtion.
I Sverige sammanföll den politiska utvecklingen med en förändring där snuset istället fick en bredare folklig förankring. Bönder, som många hade egen tobaksodling, tillverkade sitt eget snus som maldes i kaffekvarnar eller egenhändigt snidade snuskvarnar. Men till skillnad från luktsnuset var deras snus, matsnuset som det först kallades, inte till för att dras upp i näsan. Den malda tobaken fuktades och saltades och lades in under läppen.
Under 1800-talet började städernas fabrikörer se möjligheter i att tillverka matsnus, även kallat olukt och munsnus, för de stora massorna. Läs mer om den utvecklingen i avsnittet "Fabriker och fabrikörer".