Medan luktsnuset användes av både kvinnor och män blev munsnuset ett typiskt manligt njutningsmedel. När bruket av luktsnus minskade under tidigt 1800-tal börjarde överklassens kvinnor att sysselsätta sig med att kombinera socker och kaffe istället. Överklassens män gick över till att röka cigarr och pipa. De arbetande männen började däremot bruka munsnus.
Innan munsnuset var pipan och tuggtobaken den manliga allmogens vardagslyx. Men under det tidiga 1800-talet ökade munsnuset i popularitet. Det kan ha att göra med ändrade levnadsförhållanden och arbetsvillkor för majoriteten av de svenska männen. I ett liv på landsbygden där den egna arbetstiden och dess pauser var mer fritt fungerade pipa och tuggtobak och var självklara njutningsmedel. När jordbruket inte längre kunde erbjuda tillräckligt många arbetstillfällen sökte sig många till städerna och de nya industrierna för att hitta arbete. Snuset blev en vardagslyx för arbetarklassens män i ett annars ganska strävsamt liv. Den stora fördelen med snuset var inte bara att det kunde avnjutas under arbetets gång – det var också billigt.
Snuset inhandlades i olika pappersförpackningar som strut eller kardus och lades sedan över i den egna dosan. Gemene man tillverkade oftast sin egen dosa av enkelt material, så som näver eller trä, och stor omsorg lades på dess utförande. Dosorna fick gärna uttrycka något om ägarens personlighet, intressen eller yrke. Det var då brukligt att presentera sig genom att också sträcka fram sin egan snusdosa och bjuda på "en pris snus". Ordet ”pris” kommer från franskan och betyder "tagit".
