Jag sitter och nyregistrerar föremål, alltså väljer ut saker som vi ska ta upp i vår samling.
Vi har ovärderliga kulturskatter i våra samlingar. Saker som gör mig rörd och hänförd. Ni vet, sådana där föremål som man håller i sina händer och lamslås av historiens fulla kraft. Alla år som gått, alla livsöden, alla känslor och tankar om stort och smått.
Men om folkkonst-alster som denna tändsticksfiol skrivs inte många epos och inte heller fälls många superlativ. En av mina kollegor ryser lite varje gång man nämner bordet gjort av tändstickor. En annan drar på munnen så fort man nämner ”tändstickskonsten”. Inte många har några snälla ord till övers om ett stackars golvur med fanér av lackade tändstickor. Jag antar att den folkliga traditionen att skapa konst och bruksföremål av tändstickor inte ligger rätt i tiden. Det är lite skämmigt nästan. Hade de inget bättre för sig?
Men tänk på den tiden någon lagt ner på att foga och limma ihop alla dessa pyttesmå tändstickor. Är det inte lite ballt ändå? Lite vingslag?
